Våren kryper sig sakta fram, värmer min kalla kropp och ger mig hopp om ljuset. Det känns tröttsamt att skriva om min jakt på ljuset, finner jag det aldrig? Jag lever i olika nyanser av mörker, men även av ljus. Jag har funnit en person jag tycker om, en vacker varelse jag kan krama utan att känna äckel i min kropp. En människa vars närhet gör mig lite lugnare. Men jag ljuger om jag säger att jag inte känner panik. Paniken håller hårt om min bröstkorg hela tiden. Spänner åt, får luften att ta slut. Livrädd för att såra, dödsrädd för att bli sårad. Jag litar inte på mig själv, på paniken och dess handlingar jag kan utföra. Det känns så bra, men samtidigt är jag livrädd, för mig själv.

Igår var begravningen för gammelfarfar. Det knöt sig i magen. Saknade honom, hans leende ögon och mun, hur busig han jämt såg ut. Hans tyshet när han satt på den gamla stolen i köket och betraktade folket med de snälla ögonen. Hur han tog mig i sina armar och satte mig på hans knä. Hans stämband som gav danska värmlänska ord, hans tatueringar som jag intressant betraktade. Det var gammelfarfar. Nu är hans tid slut, och han lämnade oss med minnen. Hans kista täcktes av den danska flaggan. Det känndes så konstigt. Att där låg Alfred, där låg gammelfarfar. Jag satt tyst mellan farmor och farfar, höll rosen hårt i handen och tårarna rann tyst nedför mina kinder. Vi gick sakta runt kistan och alla sa farväl. Jag la rosen på kistan och tänkte farväl gammelfarfar, jag kommer sakna dig.

Jag har spenderat den större delen av dagen i bil och buss. Lämnade värmland och Arvika, fortsatte in i Dalarna och slutligen framme i Norslund. Kära Norslund, åh så jag hatar dig, samtidigt som jag älskar dig. Jag klev av bussen och med snabba steg vandrade jag trottoarena jag så många gånger satt spår i. Gick igenom den lilla skogen, stampade ner mina steg i den utgångna stigen. Så många gånger jag förbannat det här området. Hittade en papperskasse i trappuppgången med aloe vera, tog ett par och planterade om dem. De ska tydligen vara bra, det har morbror sagt, allt morbror säger är sant, eller hur?

Har druckit alldeles för många koppar thé och ätit skorpor. Läst prulas självbiografi, förälskat mig i mannen och i eldkvarn. Vill så gärna se dem nu när de kommer till falun. Hade varit magiskt.

Hade nästan glömt bort att jag hade en blogg där jag kunde ventilera mina känslor. Jag vet inte riktigt vad jag känner, eller hur jag mår. Jag skiftar mellan att må bra, eller, mår jag bra? Jag har glömt bort hur det känns. Jag är så van vid mörkret. Jag vet inte ens om jag mår bra. Och om jag säger att jag inte tänker på döden ljuger jag. Jag tänker på döden, hela tiden. Jag orkar inte leva, jag orkar inte dö. När jag går över vägen går jag sakta med flit, jag önskar att en bil träffar mig och gör slut på det hela. Jag orkar inte riktigt andas. Jag skäms för att säga det, men det är precis så jag känner. Jag skadar mig, allt för ofta. Det snurrar i huvudet hela tiden, jag vill så snabbt ta till rakbladet. Skära sönder varje del av mig själv. Jag orkar inte. Så fort ångesten kryper i kroppen känner jag längtan efter att få dra bladet över mina bleka armar. Det är skrämmande hur duktig jag blivit på att låtsas, eller, det har jag alltid varit. Jag orkar inte riktigt, men jag döljer smärtan och skriken bakom ett leende, det är så sorgligt, för jag vill skratta, jag vill må bra. Och det gör jag, emellanåt. Men smärtan är alltid så nära, smärtan är en del av mig. Är smärtan jag? Jag vill spy på hela situationen, jag är så trött. Jag behöver hjälp, jag skriker, men ingen hör, jag hör inte själv. Vem pratar man med när man inte orkar leva?

Snart är det julafton och stressen står mig över öronen. Som tur är har jag mina ljusslingor som lugnar mig. I måndags var det lan i skolan, bestämde mig i sista sekunden för att vara med. Det var okej, hade inga problem med att hålla mig vaken, kände mig som mig själv. Kommer sakna pojkarna under lovet dock. Morbror och syster evelina fyllde år igår, var över till morbro & emma, åt tårta och pratade med dem. Det var trevligt. Just nu har jag precis spytt ur mig allt kroppen innehöll. Mår som ett as. Hoppas det blir bättre till imorgon, då jag planerar att hälsa på fru min.

Blev lite rädd för mig själv igår. Började småbråka med mamma och det slutade med att jag flippade ur totalt. Började slå och skrika så min syster fick hålla i mig för att jag någorlunda skulle lugna mig. stängde in mig på mitt rum, skakade och ville bara slita upp rakbladet ur jackan för att skära sönder varje del av mina handleder och få ett slut på det hela. Mamma var arg på mig och började såklart trycka på alla mina svaga punkter. Det svartnade ännu mer framför ögonen. Drog på mig jackan och kängorna, slog igen dörren och var bestämd på att gå ner till järnvägen för att få skiten att sluta. Mamma ringde och jag skrek ur mig lungorna, grät och grät. Hade inte gråtit på evigheter och tårarna frös till is. Hon lyckades lugna mig, staplade mig hemmåt med tårarna rinnandes nedför kinderna. Grät och grät men lyckades lugna mig, och jag lever fortfarande.

Ska snart lägga mig och försöka sova, andas och inte spy.

Kan inte sova. Har setat och målat lite så mina händer är fulla av färg och det luktar färg i hela rummet. Musiken dånar i mina lurar men allt jag kan tänka på är han. Jag blir så frustrerad, så jävla fylld av känslor jag inte kan hantera. Det kändes så bra, så jävla bra, nu vill jag bara försvinna. Försöker att inte tänka på dig, men det är ju så svårt. Du är ju överallt. Och varför är jag så arg, så frustrerad? Jag är inte arg på dig, jag är arg på mig, på mig mig mig. Jag vet inte vad jag håller på med, kan inte kontrollera känslorna, tankarna, orden. Jag måste få det ur mig. Vill lägga mig ner och sova, sova bort några veckor. Försvinna, fly från tankar och känslor. Jag lovade mig själv att aldrig hamna här igen, men här är jag, och allt är så äckligt bekant. En jävla parodi.

Dagarna försvinner förbi med hjälp av skins. Är hopplöst förälskad i Sid. Hela denna vecka har vi haft temavecka, jobbat på ett projekt med Alex, Kullback, Danne, Linus, Oscar och Jonathan. Det gick oväntat bra faktiskt! Klicka här så kommer du till våran video som finns på utube. Vårat projekt var att visa hur man bygger ihop en dator, och sedan förstörde vi den, genom att hoppa och totalt ha sönder den. Det var den roliga biten! På måndag ska jag till bup igen, det är även skol lan då, vet inte om jag ska dit. Är inte speciellt pepp på det, men får se hur jag gör. Snart är det jul. Julen har alltid varit lite jobbig för mig, speciellt för att min vän dog vid julafton för 9 år sedan, det sitter var så djupt. Men även för att rutiner är viktigt för mig, och vid jul och andra högtider bryts mina rutiner. Allt blir så annorlunda om ni förstår vad jag menar. Tex, i vanliga fall har affären vid mig öppet till 9, och om jag en vanlig dag vill handla 10 i 9 kan jag göra det, men inte när det är en högtid. För då ändras tider osv, dåligt exempel, men ungefär så. Träffade min läkare Linn på BUP i onsdags, det kändes bra. Vi pratade om min socialfobi och tvångstankar ang mat och annat. Vi ska försöka arbeta mer med det. Mat har alltid varit en svår del för mig. Har extrema tankar när det gäller mat, allt måste vara på ett speciellt sätt, har väldigt svårt för att äta/dricka mat/drickor som redan är öppnade. Tex om jag köpte mjölk igår och drack ut den då, skulle jag inte kunna dricka ur den idag. Vilket blir ett väldigt stort problem, då man inte kan köpa ny mat varje dag, använda en liten del av maten för att sedan kasta bort de. Då jag även har socialfobi har jag svårt att äta bland folk osv, vilket inte gör det lättare då jag har alla tvångstankar. Men jag kämpar vidare, never let your fear decide your faith.

Snön är här, det har den varit några dagar. Iskall, tränger igenom min kropp och piskar den iskalla sanningen rakt i mitt ansikte. Jag känner mig som isen jag stampar sönder under mina fötter. Imorgon börjar skolan igen. Vi ska ha temavecka, vill helst gå tillbaka till rutinerna, saknar rutinerna, jag behöver rutiner. Temavecka känns bara så krångligt för min del, olika grupper, massa människor, vill bara spy på allt. Vill spy ur mig alla känslor, alla känslor för han. Det finns en han. Han rör sig kring mig och får min mage att göra uppror, han sätter min hjärna i konstant arbete, han gör mig tom men samtidigt sprängfylld med känslor jag inte kan hantera. Jag älskar allt med honom, hans ögon, hans röst. Hans dåliga skämt och brist på empati, hur svinig och underbar han kan vara i samma stund. Jag älskar att lyssna på när han pratar, hans skratt. Hans ärr i ansiktet, allt har etsat sig fast i min näthinna. Det gör mig galen. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte. Inte igen jag klarar inte av det, inte just nu. Det känns som jag tappat förmågan att skriva, att andas, tänka och att känna. Allt jag riktigt känner är dig, och jag vill bara att det ska sluta.

Jag älskar dig, du fanns alltid där, alltid. När jag var glad fanns du där, ledsen, arg. Dina andetag lugnade mig, din mjuka päls gav mig värme och dina förstående ögon värmde hela kroppen. Det gjorde ont i mig att se dig brytas ned. Du blev tom. Du kämpade och du kämpade. Du var den bästa hund jag någonsin kunnat önska mig. Du kommer för alltid ha en stor plats i mitt hjärta, du kommer altid vara allt. Jag älskar dig Zorro, mer än ord kan beskriva, nu och för alltid. Vila i frid min kära vän.

Och känslan river i bröstet hela tiden. Klöser sönder mig, gräver sig ut. Jag blöder ihjäl på insidan och jag visar inte en min. Måste hålla fasaden uppe, gör inte ett ljud ifrån mig, men på insidan av mitt huvud ekar skriket högre än någonsin. Skrattar med ångesten i halsgropen, ler och pressar ner ångesten i halsen. Jag kan inte bryta ihop, inte här och inte nu. Sitter på bussen med ångest och paniken slåendes i kroppen, blickar ut genom rutan och väntar på att möta psyket med blicken. Går tyst mot BUP och bara önskade att någon kunde se min smärta. När jag kommer dit finns ingen hjälp, hjälpen har gått hem, hjälpen har slutat idag. Varför kan inte jag sluta från min ångest?
- Jag skriver en lapp och säger att du varit här. Klarar du dig?
- Jag vet inte.
- Okej.

Sen stängde hon dörren, där stod jag fortfarande lika sprängfylld med ångest. Vandrade hem i mörkret, kände gråten pressade i halsgropen. Sen kom räddningen. Andreas, han hämtade mig med bilen och fick mig på bättre tankar. Hans närvaro lugnade mig direkt. Efter en biltur köpte vi pepparkakor och ädelost, tjockade oss med det framför film. det behövs.

Dagarna försvinner förbi under lysrören och stengolvet. Snabba fötter som pulserar på golvet, springer omkring mig och bildar en oändlig massa. Kravlar mig ur sängen och möter mörkret genom fönstret, vandrar de tomma mörka gatorna och andas röken som dansar upp och iväg. Sitter på bussen och andas imma på fönsterrutorna, ritar med fingertopparna och nynnar med i musiken som går rakt in i hjärtat. Stressar runt, springer, plockar, upp med varor, ner med varor. Datum fastnar i huvudet snurrar snurrar snurrar. Går runt med ångesten gnagandes i bröstet, rädslan, paniken. Det gör så fruktansvärt ont. Men det finns ljus, han rör sig omkring mig och får mig så där fånigt pirrig i magen. Han räddar mig genom dagan, puttar undan den där värsta ångesten, ersätter skriken med skratt.

Mörkret hade lagt sig tjockt över staden. Stockholm vimlade av förväntansfulla människor och alla hade vi samma mål. Vi stampade spår i asfalten påväg mot portarna som skulle ta oss till vårat paradis. Annas hand i min gav mig styrkan att finnas till bland alla tusentals människor som sprang omkring mig. Vi stod och hoppade några metrar framför scenen där våra hjältar snart skulle kliva på. Lyckan var enorm, trots att paniken människorna omkring mig gav mig, klarade jag att hålla mig stark. Jag ville inte bryta ihop, inte där, jag behövde vara stark. Anders Friden klev upp på scenen och hela kroppen exploderade av den där känslan bara In flames kan ge mig. Där stod jag igen, så nära, så otroligt nära för tredje gången. De har gett mitt styrka, hopp och kraft genom alla situationer i mitt liv. När jag varit glad, ledsen, arg, lycklig, ångestfylld, panikfylld, förväntansfull, slut. In flames har alltid funnits med.

Sover hos dig på din nåder
Rör dig fast jag inte får det
Önskar att jag bara drömde
Att det var en vanlig söndag

Måndag morgon förra året
Ångrar hela förra året
Ångrar att jag aldrig svarade
Att jag bara lät dig vara

Samma nätter väntar alla
Utan dig är alla kalla
Långa mörka utan sömn
Du ligger med nån annan tönt

Den här stan är ägnad dig
Alla gator hånar mig
Och mina tårar din stad
Vet att allt är alldeles för sent

Jag vet jag har mig själv och skylla
Har vetat det varenda fylla
Varje gång jag skakat hem
Och längtat efter dig igen

Alla filmer, alla böcker handlar om dig
Alla ryggar tillhör dig
Tills jag går fram
”Förlåt jag trodde det var nån annan”

Kan inte sova. Syster sover här inatt, åh min älskade syster. Igår hade vi 3 år, igår för exakt tre år sedan blandade vi blod och vi blev en. Älskar dig syster, du ger mig styrka att fortsätta. Vi tog en trip till borlänge, åt på Thai resturang, åt tårta, köpte kläder och drog senare hem till stan och gick på bio. Vi såg In time måste vara den bästa filmen på länge. Vi båda fick en allvarlig crush på Justin Timberlake, och vi som timmen innan hade spytt dåliga saker över hans namn. Har kämpat på med skolan hela veckan, på måndag börjar min APU. Det blir inge Göteborg för mig, hur mycket jag än vill så kan jag inte ta mig till Göteborg till på måndag, har inte pengar och måste stanna i Dalarna för har en massa skola jag måste fixa under APUn. Så måndag blir jag på Ica i Borlänge med Ufo. Tur att vi fixade plats tillsammans, tycker inte om att vara själv. Så det ska nog gå.

Har inget minne av att jag publicerade inlägget "Monster" 05.02 i morse. Knappt sovit något alls och bara haft en massa konstiga hallucinationer/drömmar. När jag vaknade till upptäckte jag flera blödande sår på min handled, på axlarna och överarmarna, på benen och fullt med rivsår längs hela revbenen och bröstkorgen. Har en tendens av att skada mig själv i sömnen, men nu var det extremt. Så min kropp är för tillfället väldigt öm. Har spenderat större delen av dagen till att titta på The big bang theory och bli ännu mer kär i sheldon. Har smått beslutsångest inför vilken serie jag ska börja på nu. Firefly, Arkiv-x, Star trex, Star gate. Taaahh, fortsätter tänka och överväga. Väntar på att brau ska sluta skolan om 3,5 timme. Borde göra lite skolsaker jag med, men tar det senare.

Och jag ¨är så patetisk när jag inte har kontroll, det skulle inte vara så här. Kan någon förklara varför mina ben och handleder blöder. jag är inte skyldig. det är monstren, jag släppte in dem, döda mig.

Mörkret har omfamnat mig sedan flera timmar tillbaka. Värmen från datorn har klistrat sig fast på min kropp men jag förblir lika kall innuti. Jag väntar och väntar men jag vet inte vad jag väntar på. Jag jagar men är inte på jakt. Jag söker, men vet inte efter vad. Mina kängor lämnar spår på den våta lövtäckta asfalten. Jag skyndar fram och skär genom luften. Jag hinner inte njuta, jag bara skyndar fram. Jag saknar då vi satt vid vattnet och vindarna omfamnade oss. När kylan var bekväm och vinden för stark för att ens försöka tända cigaretten. Gemenskapen, orden, känslorna. Jag sitter här och saknar, men är för stel och fast för att göra något åt det. Jag begraver mig själv i minnen, dränker mig själv. Fruktar att hamna i det mörka bottenlösa djupet, men jag gräver mig nedåt. Låser in mig i min bubbla, drömmer mig bort. Om elva dagar är jag i Stockholm, jag ska se ett av världens bästa band med världensbästa vän. Jag ska se In Flames med bästavän Anna. Lyckan är obeskrivlig. Om 13 dagar är jag i Göteborg. Jag kan knappt vänta. Ska bo där tre veckor. Längtar efter att få vandra längs gatorna, återigen trycka mina kängor i asfalten. Känna lukten i den lilla butiken med vinyl skivor och gamla frimärken. Dricka té på ett mysigt café och träffa min fina vän Hanna. Jag vill känna mig levande igen.


spanien